Swedish Ski Association

In the middle of nowhere är verkligen där vi är, och det är även slagordet för skidorten Salla i norra Finland, 3 mil från ryska gränsen. Det är ganska kallt men ganska mycket mera uthärdigt än Vars. Solen har iallafall varit framme och det hjälper ju på både värmen och humöret!

Idag körde vi den första av två världs cuper här. Daniel hade legat och skrämt upp grabbarna i herrklassen igår med att ligga tvåa hela tiden, tyvärr höll det inte helt idag utan det blev en sjätteplats för honom. Jag försökte med alla medel (mutor och hot) att få fart på Emeli och Lisa men det ville sig inte. Eller så ville inte de…! Jag låg fyra efter ett blaskigt första åk men åkte upp mig till en andra plats i semifinal och höll den platsen i finalen oxå. Amerikanskan Tracie vann och det kan väl få gå för den här gången, det viktigaste var och är att jag slår fransyskan Karine. Men helt nöjd är jag inte så nu är det bara att fräsa på imorgon och jag hoppas verkligen att mitt valla-trix funkar!

//Lullan

Kom hem innanför dörren för ca 3 timmar sen. Det vara bara att kasta sig runt, packa upp och sätta på tvätt. Ska säga att den duschen kändes bra efter ca 24 timmars resande. Jag fick sitta på klappsäte på flyget mellan Vancouver och Frankfurt som tar ca 9,5 timmar.  Ett klappsäta är inte ett vanligt säte men ett sånt som flyvärdinnorna sitter på. Man står ut men behagligt är det ju inte… Christian sitter nog fortfarande i bilen nu på väg hem till Karlstad och Daniel, Lisa och pappa Lisa (Anders) sitter på flyget från London till Oslo i skrivande stund.

Tog inte med mig datorn till Canada. Jag vet, det är tragiskt, men av erfarenhet vet jag att det är lite si och så med internet där borta så datorn fick stanna hemma. Hallå, det är ju mycket mer spännande att använda tiden på att valla skidorna…. eller nåt….!

Vi var framme onsdag kväll, men utan mina och Daniels skidor. De låg kvar i Vancouver! Tack och lov kom skidorna på torsdag morgon så det vara bara att packa upp och springa och sickla skidorna. Körde två träningsåk på torsdagen i tråkigt låga hastigheter och på kvällen blev det hopp och dopp i bubbelpoolen till hotellet.

Fredagen och lördagen bjöd på kanonväder och svetten kröp under gummidräkten. Jag blev rätt sur över min tredjeplats på fredagen, så nära….grrr…. Alla tjejer körde bra och det var ju super-tätt, så får nog bara acceptera att marginalerna inte var på min sida. Nöjd var jag dock definitivt inte och Anders skällde nästan ut mig över att jag inte hade klarat av att klå fransyskan Karinne. Därför kändes det otroligt skönt med vinsten på lördagen, med över 1 km! När vi stod på toppen av backen och jag väntade på min start frågade Daniel vad jag skulle göra under åket, jag svarade at jag iallafall inte tänkte komma ned och få käft av Anders igen! Vi åkte ett fjärde åk på lördagen efter att världs cupen var avklarad men jag var trött i toppen och fick inte till det något mer den dagen. Lisa däremot klämde till med sitt bästa åk och det skulle räcka långt visade det sig, helt tll andra platsen i Velocity Challenge! Jippie, heja Lisa!

På söndag morgon under frukosten såg jag att molnen kröp in över Sun Peaks och jag tänkte direkt att backen inte skulle vara lika snabb som på lördagen. Jag kände mig ganska  omotiverad och saken blev ju inte bättre av att det var svinkallt och blåste halv storm uppe på starten. Körde trots allt mitt snabbaste åk i 25-meters timingen i första åket på söndagen men bra var åket inte. Jag och Lisa stod och skrattade åt våra flaxåk och försökte peppa varandra. Det blåste på bra från åkarens höger och man gled fort ut till vänster i backen. I andra åket höll först en österrikare på att krascha men han klarade sig och sen kraschade min schweiziska kille efter ett felskär och då avbröts tävlingen. Blää, den kraschen var äcklig att se på men tur i oturen så gick allt bra förutom en svullen hand.

Nu har man två kvällar hemma på sig att packa om och fixa skidorna inför tävlingarna i Finland och Sverige. Åker till finska Salla på fredag för att tävla där söndag till onsdag och sen kör vi i Chocken i Idre och Väggen i Hundfjället. Jag fryktar mer och mer över att se vad min kära fanculb har hittat på………!!!

//Lullan

För mycket TV-tittande ger fyrkantiga ögon påstås det… Just den biten har jag ingen erfarenhet av, men jag kan iallafall bekräfta att man får knasiga drömmar! Jag ser vanligtvis inte så mycket på TV men nu misstänker jag starkt att jag iallafall har sett för mycket på OS-TV! Igår var det ju längdåkarnas sprint i fristil och jag följde med med stor spänning. Silver till de svenska damerna och guld till de norska herranrna. Heja Sverige och Norge! Äntligen har Northug fått fart på sig själv!

Så till de knasiga drömmarna…. I natt drömde jag att jag Lisa i laget skulle gå längdstaffet! Sträckan var 4 x 7,5 km, alltså två rundor på 7,5 km var! Först gick vi kvalrunda och då drömde jag att jag bröt staven och fick en ny i form av en vanlig alpinstav! Sen var det finaldags i drömmen och jag var iväg och skulle hämta mina skidor som av någon konstig anledning inte befann sig där jag var. När jag hämtade skidorna kom min pappa och skulle skjutsa mig, samtidigt började han valla mina skidor men något kletigt från Swix. Jag fick helt panik och skällde ut min stackars far i drömmen. Det skulle minsann inte på någon Swix-valla på mina skidor, jag kör ju på Rex! Och när jag äntligen kom till platsen där vi skulle åka var damfinalen över och Lisa hade åkt i lag med en tysk tjej istället…!

Nej, tur att vi snart ska iväg och tävla på långskidrona igen!! Canada nästa vecka!

//Lullan

En av de bästa sakerna med att vara svensk och bo i Norge är att man vid stora tävlingar, som OS nu, och diverse VM, får heja på många fler än bara svenskarna. T.ex. om svenskarna gör dåligt ifrån sig så hejar man på norrmännen och vice versa! Och går det bra för alla får man vara extra glad! Speciellt skoj är det när sändingarna går under arbetstid och halva avdelningen smyger iväg för att titta och där står man som ensam hejare bland alla norska kollegor och Sverige slår Norge. Och hittils i OS’et har ju Sverige varit lite bätte än Norge, hurra!

Måste i och för sig erkänna att min stora favorit inför herrarnas störtlopp varken var svensk eller norsk, men schweiziske Didier Cuche! Det ble tyvärr inte han som vann men lagkamraten med samma förnamn. Måste säga att silvret till Aksel Lund-Svindal värmde lika mycket i hjärtat som Kallas längd-guld, speciellt efter alla norska tidningars spekulationer om hans form inför OS.

När det stora gänget är färdiga därborta är det vår tur att resa till Canada för världs cup x 2. Näst på schemat står Vattenfalls Energitimme i Sälen imorgon tisdag där jag och Sanna ska vara med.

//Lullan

För er som inte har varit borta i franska så kan jag berätta att caca betyder skit. Christian och Emeli var med i det laget i söndags och jag tog väl mer eller mindre över deras plats där efter finalåket i måndags. Gjorde en repris från förra årets trots att jag hade bestämt mig för att det absolut inte skulle hända igen. Startade lite dålig och då var det kört eftersom backen i Vars drar på så mycket. Kämpade hela vägen ned men bra kändes ju åket inte. Slutade på 206,48, i och för sig en förbättring mot förra året då jag körde 205 från samma start, men en det är en klen tröst.

Sen tänkte jag försöka sammfatta de sista 10 dagarna… Ett ord: otursförföljd! Jag skrev ju sist att vallan var försvunnen (fick dock ny idag) och veckan innan Vars upptäckte jag belaget på mina snabbaste skidor hade släppt på några ställen….!!! Efter lite panik och massa prat med Red Creek (roto brushes) och  Dalskidan i Sälen under träningen i Hundfjället så bestämde jag mig för att åka på skidorna iallafall och det gick som tur var bra. Jag ska få nya skidor imorgon i Orsa (Sverige Cup i helgen!). På måndagskvällen innan avresan till Vars så tackade min borrmaskin som jag använder till borstningen för sig. Fick åka till Clas Ohlson på lunchen på tisdagen och köpa ny. Tisdagskvällen gick ju alldeles för smidigt så jag tänkte att något säkert skulle gå fel på resan ned och jajamen! Flög till Geneve via Köpenhamn och första biten gick bra men från Köpenhamn blev det en försening på nästan två timmar… suck. På torsdagen på träningen klarade jag av att ramla i starten på första åket! Jag vet, tok-tok-tok-klantigt…. Sanna blir helt galen på mig, det händer alltid något i mina starter!!! Måndagens finalåk har jag redan skrivit lite om… Resan hem var ju ännu värre än resan ned. Jag borde ha åkt bil med de andra! Skulle flyga hem på tisdagen och får veta i check in-disken att flyget är minst en timme försenat ,och en halvtimme före avgång kom CANCELLED upp på skärmen. Fick flyga hem igår, med först en försening från Geneve och sen nästa i Köpenhamn. När jag äntligen stod vid bilen kl.18:30 igår upptäckte jag att jag i all hast förra veckan hade glömt att släcka en lampa i bilen. Batteriet helt tomt…. Som tur är har vi batteri-boosters på jobbet så jag fick start på Volvo-Bettan och körde en extra lång väg hem.

Nu är det bara att packa om och fixa skidorna till helgen. Efter alla bravader räknar jag starkt med bättre flyt i vardagen! Ses i Orsa!

//Lullan