Jag fick en förfrågan om jag kunde skriva några rader i bloggen om mina två guldlopp från skidorienterings SM, som gick i Säter i mitten på januari. Och visst kunde jag göra det!
Kan ta lite kort info om vad skidorientering är först, för er som inte vet. Det är alltså som det låter, orientering på skidor. Det är spår uppkörda av skoter eller pistmaskin som vi åker efter i skogen, ungefär som stigar. Vi har en karta i ett kartställ på magen, och ska sedan ta oss från start till mål med hjälp av kartan.
Nu till loppen. Lördagen var det sprint som gällde (ca.3km bana) och på söndagen var det långdistans (ca.11km bana). Det fanns många spår ute i skogen och det gällde att hänga med från början. Minsta lilla miss kunde kosta dyrbara sekunder, dvs. en eventuell medalj. Bitter och revanschsugen som jag var efter att missat en plats till JVM i Norge, hade jag bestämt att jag skulle ha min revansch på SM.
På lördagens sprintlopp var det knallhårt om medaljerna. Där gällde det verkligen att hålla tungan rätt i mun och vara koncentrerad och fokuserad från start till mål. Väl iväg kände jag att kroppen var taggad för tävling i alla fall. Orienteringen flöt också på och jag gjorde inte många onödiga stopp eller vägvalstabbar. Lite osäker över vissa vägval, men det är bättre att bara köra på och inte tveka. Börjar man tveka tickar lätt sekunderarna iväg. Jag hade hört vid publikkontrollen av pappa, att det var sekunder om att göra om pallplatserna. Jag gav järnet sista biten och väl i mål får jag veta att jag ligger 1 ynka sekund efter Ida. Jag kände en enorm frustration komma, inte tvåa...igen! Men efter ett tag byttes besvikelsen mot glädje. Jag fick veta att Ida hade åkt iväg en minut för tidigt i starten och att det nu var jag som stod som segrare! Jag hade fått min revansch! :)
Söndagens lopp var krävande, dels fysiskt men även tankemässigt. Det gällde att orka ligga på i spåren och samtidigt ha full koll på vart man var och vart man skulle. Sträckan till första kontrollen var lååång. Jag försökte hitta det bästa vägvalet vid starten innan sista startpipet. Hittade ett vägval och körde för fullt, övertygad om att det var det bästa. Ett brett pistat spår och sedan en väg, för att sedan få åka sista biten på smalspår till kontrollen. Tror det var ett bra vägval faktiskt. Resten av banan flöt också på. Fanns något vägval här och där, där jag kände att kanske inte var det helt optimala. Vid kartbytet inne vid målområdet fick jag höra att det var tajt om pallplatserna igen. Ja tänkte att jag inte ska ge mig, jag ska ha det där förbaskade guldet och gav verkligen järnet sista slingan. En bit på den andra slingan kände jag bara hur skidorna sög fast i underlaget, som om glidet bara tog slut, och jag tänkte nej! Ska jag få åka med det här glidet resten av banan så vette tusan om det kommer hålla. Men som tur var, var det bara tillfälligt. Svängde av från bredspåret och upp i ett smalspår. Där var jag inte riktigt med på spåren, men jag var ju säker på att jag åkt in på rätt så jag fortsatte, och där satt kontrollen. En liten miss kan jag säga att det blev trots allt. Ute på en myr, hade inte tillräckligt fokus och missade en korsning och kom lite fel. Men jag skulle ju åka mot skogen, så jag fortsatte mot skogen, så jag tappade nog inte så mycket tid ändå. När jag väl kom i mål fick jag veta att jag var i ledning. Och att Frida som hade varit före mig vid kartbytet inte hade kommit i mål än. Då började det gå upp för mig att det kunde ha gått riktigt bra. Men jag hade trots allt två konkurrenter kvar på banan som mycket väl kunde ta sig in på en bättre tid. Men så blev det inte. Jag hade bästa tid, igen, med över minuten! :) Och jag blev så fruktansvärt glad! Ola Mopers kom fram och ställde den klassiska frågan; hur känns det? Varpå jag svarade; SKÖNT! Himla skönt, nu har jag fått min revansch!
Jag får väl ändå erkänna att jag fortfarande är lite bitter efter att ha missat JVM, men jag är överlycklig över mina två första SM-guld i karriären! :D
Tack och hej!
/Maria Bois