Men är det bara du som åker fart?

”Men är det bara du som åker fart? Är det inte ensamt? Att vara helt själv?” Den frågan får jag ganska ofta. Om det inte är ensamt, för mig som är den enda fartåkaren. Jag kan se varför man kan tro det. Men jag är allt annat än ensam. Jag har faktiskt två lag.

Så. Kajsa Kling vid tangenterna. Ska berätta lite om hur Sveriges fartlag ser ut. Det är jag. Det är Otto. Det är Muha. Det är vi. I grund och botten Sveriges bidrag. Jag hoppas och tror att det tillkommer fler inom de närmsta åren. Team Larisa bidrar med Kurt och Larisa som även de tar del av Muhas talanger i skidrummet. Norge bidrar numer med en jädra hop människor. Ragnhild. Lotte. Mina. Maria. Eivind. Maren. Andrej. Tor. Så finns ju även Tyskland. Victoria. Veronica. Micaela. Markus. Andy. Christian. Rudi. Plus fler andra som kommer och går lite då och då. Så i det ”svenska” fartlaget finns så många mer än vad som syns utifrån.

De tre senaste säsongerna har vi samarbetat med Team Larisa och norska fartlandslaget de första två åren, och även nu Tyskland från ifjol. Det är ett samarbete som sträcker sig längre än ett par banrapporter i backen och lite hjälp på besiktningen. Det är ett samarbete där vi hjälps åt både träning som tävling. Både under försäsong och tävlingssäsong. Vi bidrar med våra olika erfarenheter. Vi gläds åt varandra. Vi stöttar varandra och vi pushar varandra till att bli bättre. Jag kan nog faktiskt, väldigt stolt, påstå att vi är mer än ett samarbete. Vi är ett lag.

Sverige är en tekniknation. Ska man hård dra det så är det så. Trots det så har Sverige ändå fostrat otroliga fartåkare och mer ska det bli! Hur som. Är man ett litet lag så är man i stort behov av hjälp. Teknik som fart men, då än mer i fart. Det är långa bansträckningar som ska täckas, både säkerhetsmässigt och i rent träningssyfte med filmning och annat kring analyser. På tre-fyra man klarar man inte det. Vi har så länge jag har varit med i landslaget samarbetat med olika länder. Lite olika från säsong till säsong men under min tid har vi aldrig klarat oss på egen hand. Tidigare, som är största skillnaden mot nu för tiden, var att samarbetet just gällde under säsongen och på tävlingarna. I övrigt skötte vi oss själva. Numera är fallet inte så.

Det är klart att målet är att ha ett fullt fartlag med fler åkare som satsar på fart och att ha nog med tränare för att dra runt hela organisationen. Eftersom det inte ser ut så i nuläget så tycker jag att detta är en fenomenal lösning. Vi är alla från olika nationer med olika traditioner, kulturer och erfarenheter som vi tar med oss in i det här samarbetet. Vissa saker som vi gör kan säkert någon annan göra bättre och tvärtom. Som jag ser det får jag ta del av det bästa från fler världar!

Jag har alltså två lag. Ett tekniklag och ett fartlag. Jag är otroligt glad för de båda. Nog för att alpint är en individuell sport men i båda lagen jobbar vi tillsammans tills den stund vi står på start. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. De här tjejerna som jag åker skidor tillsammans med är konkurrenter på ett sätt men i huvudsak är de mina lagkamrater och kompisar som jag delar det här livet med!

Kajsa Kling