Bengt-Erik Grahn blickar tillbaka

Han var en av de snabbaste slalomåkarna i världen, men spände ofta bågen för högt. Bengt-Erik Grahn (i mitten) tillsammans med Olle Rolén och Rune Lindström. Notera huvudbonaden. I början av 60-talet tävlade landslaget i keps! Foto: Leif Hammarstr

– Jag nådde inte ända fram. Det känns lite tråkigt, säger Bengt-Erik Grahn, 75, när han blickar tillbaka på sin karriär.

Västerbottningen från Tärna IK Fjällvinden var en färgstark friskus, som tänjde på gränserna och verkligen utmanade världseliten på 60-talet.

Ofta gjorde han bra förstaåk, men lika ofta körde Bengt-Erik ur i det andra.

– Med facit i hand skulle jag ha lugnat ner mig. Men jag var för ivrig, säger han mer än 40 år efter karriären.

1960 skulle Bengt-Erik ha gjort sin storinternationella debut som 19-åring i OS i Squaw Valley, USA, men skadades och kunde inte ställa upp. 

Nu blev det OS-debut i Innsbruck, Österrike, 1964 och han fanns även med i Grenoble, Frankrike, 1968. Där var han med och slogs om medaljerna efter första åket. Bengt-Erik låg fyra, men föll i slutet av andra åket sedan en rutschande pinne hamnat under skidorna.

Den stora chansen hade Bengt-Erik i VM i Portillo i Chile två år tidigare. Han ledde med en och en halv sekund efter första åket, drygade ut ledningen i det andra och var på väg mot guldet när han föll några portar från mål.

Tänker du ofta på missen?

– Lite då och då. Självklart skulle jag ha lugnat ned mig. Men jag hade också gjort en dålig besiktning. Solen i Chile var varm och jag trodde inte att den skulle ta så mycket på snön, som den gjorde. I slutet av banan var det rena snösörjan och det var jag inte beredd på.

Det är lätt förstå vad det inneburit – både för honom och svensk utförsåkning – om Bengt-Erik stått distansen ut. Nu knep italienaren Carlo Senoner guldet och han blev senare hotellägare.

– Jag hade både VM- och OS-guld på gaffeln. Men som sagt, jag blev ofta för ivrig, säger han.

Den franska ikonen Jean-Claude har sagt att han hade stor respekt för det svenska laget och för tiotalet år sedan träffades han och Bengt-Erik i franska Val d’Isére. Bengt-Erik vann den klassiska tävlingen "Första snöns kriterium" i den franska skidorten två gånger och inför VM 2009 var samtliga segrare inbjudna.

– Vi pratade en del och Killy sa att det var synd att jag inte kunde lugna ner mig. Om jag gjort det skulle jag vunnit många fler tävlingar. Kul att han tyckte så.

Bengt-Erik slog igenom i schweiziska Wengen 1960 då han kom trea och bästa resultatet i världscupen gjorde han i österrikiska Kitzbuhel 1967 med en andraplats efter Jean-Claude Killy.

– Men jag hade bra lägen vid andra tillfällen både i Wengen och Kitzbuhel. Jag var beredd på att vinna. Tyvärr försvann segern i andra åket.

Vilket är ditt största ögonblick i karriären?

– Jag har inget stort ögonblick.

På hemmaplan vann Bengt-Erik Lappland Cup i Gällivare/Malmberget flera gånger och kunde för 15-talet år ta emot cupens vandringspris.

I SM blev det sex guld och Bengt-Erik vann i alla tre disciplinerna. Karriären avslutades 1972 och civilt har Bengt-Erik jobbat som idrottslärare i 40 år. 1967 flyttade han till Lidingö och där bor han fortfarande kvar. 

Följer du med alpint idag?

– Absolut. Jag missar inget på TV.

Hur ser du på utvecklingen?

– Det är synd att det rasat på ungdomssidan. Sedan Ingemar (Stenmark) och Anja (Pärson) slutade verkar det inte finnas några som vill satsa. Sedan ska man inte stirra sig blind på utrustningen. Det är för mycket fixering på den.

Hur mår du idag?

– Jag börjar bli till åren, men känner mig inte gammal. Tvärtom är jag frisk och fräsch. Jag håller igång med dagliga promenader. Sedan har jag ett gummiband som jag brukar använda för att stärka axlarna.

Bengt-Erik kommer från Kittelfjäll, men flyttade med familjen till Tärnaby som sexåring och det var där det alpina intresset väcktes. Han är en av sex bröder som tävlat i alpint. Tore, Alf, Sune, Axel och Göte är de övriga.

Har du någon kontakt med hembygden idag?

– Jo, jag har en stuga i Kittelfjäll. Men jag har inte varit upp de två senaste somrarna. I år åkte jag inte upp på grund av den utbyggnad som sker. Det har gjort ont att se den.