Fokus på Rune Lindström

Rune Lindström är en av de stora alpina herråkarna genom tiderna. I nästan tio år var han bofast i landslaget, han deltog i tre VM och två OS och tog nio SM-guld. Foto: Leif Hammarström

Men karriären hade sånär tagit slut innan den hunnit börja. Rune var bara 15 år när han bröt båda (!) benen under störtloppsträning inför SM på Dundret 1960.

– Jag åkte på 210 cm långa skidor, som jag lånat och som saknade spänst. Efter ett hopp drev jag ut för långt och åkte in i jordhögar, som var täckta av snö. Där tog det tvärstopp.

Rune bröt benen vid pjäxskaften och hamnade mitt ute i banan. Där hade han sånär blivit pååkt av andra åkare.

Men benbrotten avskräckte honom inte. Till nästa säsong var han tillbaka i backen.

Hur började karriären?

– Det var i Hallstabacken hemma i Sollefteå. Till en början var det jobbigt eftersom jag bodde tre-fyra kilometer från backen och tvingades gå med skidorna på axeln.

– Senare skaffade jag en vespa, men jag hade inte åldern inne och måste köra på småvägar. Så småningom fick jag skjuts med Kjell Holmberg, som ville att jag skulle börja träna med Sollefteå GIF. Kjell har betytt mycket för mig.

Hade du några förebilder?

– Inga svenska åkare. Däremot Toni Sailer, som vann tre OS-guld i Cortina 1956.

Senare blev Rune bekant med Sailer när han under 15 år levererade Avanti-käppar till Hahnenkammrennen i Kitzbuhel där den österrikiske legendaren var tävlingsledare.

– Klart det var en höjdare. Att medverka i Kitzbuhel med våra käppar gav stort PR-värde, det kostade inget och vi hade allting fritt.

– Samtidigt var det spännande och lite nervöst ibland. Det var nästan mera nervöst än när man tävlade själv. Men efter 15 åkare kändes det lugnare.

Rune och Avanti levererade även käppar till OS i Lillehammer 1994.

Rune var 18 år när han 1962 kom med i landslaget och där blev han kvar till 1970 då han avslutade karriären. Han hade sällskap av Bengt-Erik Grahn, Olle Rolén och Lasse Olsson och de utmanade hela tiden de kontinentala storheterna.

– Bengt-Erik träffade Jean-Claude Killy vid ett jubiléum i Val d´Isére inför VM 2009. Vi tävlade ofta mot honom och han sa till Bengt-Erik att han och de andra hade stor respekt för oss svenskar.

– Vi tog inga mästerskapsmedaljer, men var nära flera gånger. Och visst kan man fundera över vad som hade hänt om Bengt-Erik tagit VM-guld 1966. Alla hade säkert haft glädje av det.

Rune & Co var ofta rankade i första grupp. Han gjorde flera goda resultat i FIS A-tävlingar och senare världscupen där han som bäst var fyra en gång och femma i tre tävlingar.

– Minns att jag var trea i en FIS A-slalom i Cortina 1966 och det var ett stort resultat. Jag minns också en femteplats i storslalom i Hindelang 1967. Det var en knall eftersom det handlade om storslalom.

– Med facit i hand skulle jag ha tränat mera storslalom. Grenen passade mig. Men vi tränade ju mest slalom i Sverige på den tiden.

Apropå storslalom så vann Rune fem SM-guld i följd i grenen, från 1966 till 1970.

I VM nådde Rune som bäst en tiondeplats i slalom (1966) och OS kom han elva i slalom och sexa i kombinationen 1968.

– Jag har haft stor glädje av min aktiva karriär. Den är definitivt inget jag ångrar.

Våren 1970 slutade Rune sin satsning - men han tog SM-brons i slalom året därpå.

– Jag kände visserligen att jag inte nått mitt max. Men jag kände en oro inför vad jag skulle göra i framtiden. Därför valde jag att sluta.

Rune började studera och utbildade sig till gymnastikdirektör på GIH tillsammans med bland annat Bengt-Erik Grahn.

1974 tog Rune examen och fick jobb i Junsele där han även var verksam som tränare. Två år senare flyttade han till Järpen och började på skidgymnasiet – landets första – tillsammans med Lennart Kjellin, alpin profil som var förbundskapten i mitten på 80-talet.

– Jag fick uppleva tio fantastiska år. Lennart blir nästan nostalgisk när vi tänker tillbaka. Det var lite pionjäranda över verksamheten och vi fick skapa mycket själva.

Rune och Lennart låg bland annat bakom att Järpen fick en slalombacke med lift och lyse.

Under sista åren i Järpen kom Rune in på en ny bana. Han började tillverka och sälja slalomkäppar, Avantikäppen.

– Vi hade problem med att käpparna inte satt fast. Jag kom i kontakt med ett företag i Skellefteå som gjorde käppar och efter något år flyttades tillverkningen till Järpen.

– Jag kände också att jag kanske gjort mitt som tränare och ville prova något nytt. Från mitten på 80-talet började jag jobba på heltid med käpparna.

Avanti var framgångsrikt och käppen är fortfarande uppskattad. Bland annat levererade man käpp till Kitzbuhel och världscupen i Åre. Man sålde också skyddsnät och madrasser.

– Det var spännande och vi var långt framme i utvecklingen. Men så småningom tog en italiensk fabrik över och den är ledande idag.

2010 sålde Rune Avanti till Per Näslund och företaget har numera sitt säte i Sundsvall.

Rune har fyllt 72 år, men åker fortfarande utför.

– Den största revolutionen inom sporten har skett på skidsidan. Det är roligt att åka carving. Vi fick nästan bryta oss ner för att få till en sväng.

Rune berättar också att han håller sig i trim med att åka längd - gärna skate.

Hur ser du på alpint idag?

– Det är spännande att titta på. Men jag är lite orolig för framtiden för landslaget. Jag är rädd att det kan komma en svacka.

– Sedan har jag aldrig fått klart för mig varför många bara åker en gren. Man borde definitivt orka med två, storslalom och slalom. Storslalom är ju grunden.

Avslutningsvis vill Rune lyfta fram två saker som han känner sig stolt över:

– Det ena är att jag tillsammans med dig tillskrev Svenska skidförbundet och tyckte att eldsjälen Calle Briandt skulle få högsta utmärkelsen postumt, Sixtus Jansson-medaljen. Det fick han också.

– Det andra är att jag lyckades få SLAO att ge oss Stora grabbar liftkort resten av livet. Det känns också kul.