Sprintåkarna vill nå högre höjder

Längdlandslaget jobbar stenhårt med att utveckla sprintåkarna inför vinterns världscup och de två kommande mästerskapen VM i Lahti 2017 och OS i Pyongchang 2018. Nysatsningen välkomnas av de aktiva.

– Jag tycker det är jättebra, säger Jesper Modin.

Sverige har i många år varit en av världens bästa sprintnationer. Emil Jönsson och Teodor Peterson plockade hem världscup-pokalen fyra år i rad till Sverige 2009–2013. Under OS i Sotji 2014 tog Teodor silver och Emil brons individuellt och det blev även brons i sprintstafett.

Men den gångna säsongen gick det inte så bra. SM-guldmedaljören Emil slet med skador och Teodor med dålig form fram till VM där han var vass och på vippen att nå finalen. Där han slutade sjua.

Nio svenska herrar tog världscuppoäng i fjol. Ingen var på prispallen. Landslagsledningens analys blev att krafttag måste göras. Sprinttränarna Mats Larsson (herrar) och Johan Granath (damer) jobbade fram en modell i samråd med förbundskapten Rikard Grip. Satsningen är nu sjösatt och bygger på att A-lagsåkarna och U-lagsåkarna kör gemensamt vartannat läger.
– Vi arbetar extra med specifika sprintsituationer, sparring och taktiska moment. Vi bygger attityd och offensiv inställning genom att utmana varandra, att hela tiden vara på hugget och att lära av varandra, säger Mats Larsson.

Det är framför allt herrarna som tappat lite fart och behöver trimmas.
– Vi är självkritiska och har noterat att utvecklingen och belastningen i träningen inte varit den rätta, men vi är fyllda av revanschlust och ser möjligheten att bygga upp ett nytt slagkraftigt sprintlag. Responsen från de aktiva är mycket bra. Vi tränare ser flera oslipade diamanter på väg framåt med full fart, till exempel Erik Silfver, säger Rikard Grip.

Rutinerade Jesper Modin, som var trea i sprintcupen 2010/2011, är nu på väg tillbaka efter flera års hälsoproblem, är optimist.
– Satsningen ger mig en kick, vi har ett fokus på sprint och vi jobbar tillsammans på att bli ännu bättre.

Tjejerna med Silver-Stina Nilsson i spetsen radade upp framskjutna placeringar från november till mars föra säsongen.
Stinas individuella VM-silver efter norskan Marit Björgen var en brutalt stark insats. Hon var också på pallen i Davos, Otepää och Östersund.
– Stina ingår inte direkt i sprintsatsningen men hon är vägvisare för sina kompisar och har satt en nivå som flera vill nå. Bakom henne har vi en handfull åkare som sporrar varandra och vill höja sig ett snäpp, säger Rikard Grip.

Jennie Öberg blev i vintras ”drottningen av Rybinsk” när hon sensationellt vann sprinten. Lägg därtill en sprintstafett seger i Otepää för Ida Ingemarsdotter och Stina Nilsson, samt det faktum att Sverige hade fyra åkare topp-12 i sprintvärldscupen (Stina, 4:a, Hanna Falk, 8:a, Jennie Öberg, 11:a och Ida Ingemarsdotter 12:a). Hela 14 tjejer plockade världscuppoäng.
– Vi nöjer oss inte med det utan jobbar målmedvetet på att flytta fram positionerna.  Det är ett härligt go i gänget.  Kapacitet finns. Konkurrensen i gruppen gör att alla ger det lilla extra.  Vi är utan tvekan på gång, säger Johan Granath.