En överlevnadsfråga för skidåkningen

Vi passade på att ställa några frågor till Stefan Bessman, ordförande i Stockholms Skidförbund och nyinvald i SSF:s valberedning.Här delar han med sig av sina erfarenheter och råd till andra distrikt och klubbar.

– I Stockholm har vi aktivt gått ut från distriktet och verkligen bedrivit upplysnings- och utbildningsverksamhet mot klubbarna om hur viktig rapporteringsfrågan är. Det är en överlevnadsfråga för skidåkningen när det gäller resursallokering – för syns vi inte så finns vi inte. Speciellt inte så som regelsystemet ser ut nu, och även med de förändringar som ska genomföras. Det handlar om att vara synlig i statistiken, annars är risken att vi får lika lite pengar som exempelvis varpa.

– Men dels är det ju kontakten med sporten, som jag älskar sedan är det ju så att jag vill betala tillbaka. När man har fått mycket av en idrott så får man vara beredd att återinvestera lite och det här är ett sätt för mig att betala tillbaka.

Hur gör ni för att rekrytera medlemmar?

– Ja, det är ju frågor som vi ständigt kämpar med. Rekrytering är egentligen inte ett problem för oss. Vi har fler som knackar på och vill in än vi kan ta hand om på ett bra sätt. Vårt speciella problem i Stockholm är att det finns gott om folk men ont om anläggningar och inte alltid jättegott om snö. Och anläggningarna är dessutom inte så stora. Man kan inte ha hur många ungar som helst i samband med allmänhetens åkning i en smal skogsbacke, så det är mest ett utrymmesproblem.

– Tyvärr inte, på de få konstsnöspår vi har är problemet likartat. Där finns det också intressekonflikter mellan olika grupperingar av längdåkare. Det är inte så lätt att ställa ut en barngrupp i spåren en söndagmorgon bland 50 stridiga ”vasaloppsåkare” som ska fram.

Hur gör ni för att behålla medlemmar, speciellt ungdomar?

– Där har vi faktiskt jobbat en hel del på att satsa på de som inte väljer att gå vidare mot elitinriktning på RIG eller NIU. Det ska finnas verksamhet även för de som är kvar ”hemma”. Vi har satsat på social trivsel både i och mellan klubbarna exempelvis ”gärdsgårdskvällstävlingar” som egentligen inte har någon annan funktion än att det är socialt, trevligt och bara för att ha kul. Det kan dyka upp cirka 40-50 stycken 14 till 16-åringar och då ser vi det som ett lyckat grepp. Det är också ur den gruppen som vi ser att framtida tränare och ledare kan rekryteras.

Hur utbildar ni dessa framtida ledare?

– Dels inordnar vi oss självklart i det centrala systemet som förbundet tillhandahåller, dessutom ordnar vi egna grundutbildningar inom distriktet…men det är ju en finansieringsfråga. Där är vi intresserade av att få stöttning så att det läggs utbildningsverksamhet i vårt närområde. Även om vi är vana att resa långt så kan det bli svårt just i brytningstiden när ungdomarna själva är intresserade men föräldrarnas engagemang har avtagit något. De har inget körkort, ingen bil och inte särskilt mycket pengar. Så vi ser gärna att det läggs fler kurser i vår närhet, inte nödvändigtvis i Stockholm, men åtminstone i Svealand.

En sista fråga, berätta om din bästa idé som andra distrikt kan ha hjälp av?

– Höj synligheten för skidåkning! Dels rent allmänt men speciellt när det gäller aktivitetsrapporteringen. Jag kan inte påstå att det är min idé, men i Stockholm har vi aktivt gått ut från distriktet och verkligen bedrivit upplysnings- och utbildningsverksamhet mot klubbarna om hur viktig rapporteringsfrågan är. Det är en överlevnadsfråga för skidåkningen när det gäller resursallokering – för syns vi inte så finns vi inte. Speciellt inte så som regelsystemet ser ut nu, och även med de förändringar som ska genomföras. Det handlar om att vara synlig i statistiken, annars är risken att vi får lika lite pengar som exempelvis varpa.