Hemoglobinvärden från svenska och norska längdåkare på 90-talet är inte misstänkt doping

I kvällens Uppdrag Granskning i SVT påstås att bloddoping förekom bland svenska längdåkare på 90-talet. Vi kan konstatera att påståendena om misstänkt doping är felaktiga och utan faktabaserad grund.

De misstankar och anklagelser om doping som SVT:s Uppdrag Granskning tar upp i sändningen den 27 februari 2013 är i huvudsak baserade på så kallade "misstänkt höga" hemoglobinvärden (blodvärden) vid några få tester av de internationella åkarna under 90-talet. Vi kan konstatera att påståendena om misstänkt doping är felaktiga och utan faktabaserad grund.

De värden på svenska och norska åkare som man tar upp i programmet är inom ramen för vad som anses normalt, utifrån såväl mätapparatur som övriga omständigheter vid tiden för mätningarna. Vår slutsats är att det i Uppdrag Granskning inte framkommer något som ligger till grund för att svenska eller norska åkare har använt otillåtna medel.

Kärnan i SVT:s påståenden är att svenskar och norrmän måste har dopat sig eftersom några åkare vid en eller flera tester hade hemoglobinvärden över befolkningsgenomsnittet. Efter att ha sett en förhandsversion av programmet kan vi konstatera att det innehåller ett flertal feltolkningar av provresultat från 90-talet.

I programmet har man överlag en mycket okritisk hållning till hur man använder hemoglobinvärden, vilket leder till ett flertal feltolkningar. FIS genomförde blodprover under samtliga världsmästerskap fr o m 1989 i samband med dopingkontroller efter tävling. För att förebygga allvarliga hälsomässiga konsekvenser av höga blodvärden, oavsett om de tillkommit via naturlig variation eller via manipulation, införde Internationella Skidförbundet (FIS) en screening på hemoglobin (hälsotest) under vintern 1996-97. Detta var en insats som både svenska och norska skidförbundet gav sitt fulla stöd till. Samtidigt påpekade vi tidigt att det fanns viss osäkerhet avseende instrument och analys.

Tyvärr fanns betydande variationer i procedurerna i samband med blodproverna och även i precisionen av hemoglobinmätningarna som utfördes i samband med dopingkontrollerna, och senare hälsotesterna, fr o m 1996. Det är därför helt felaktigt att påstå att samtliga åkare som hade hemoglobinvärden runt 16-17 g/dl ska misstänkas för doping.

Hemoglobintesterna hade stora felkällor och bör tolkas med varsamhet. Det rör sig i huvudsak om fyra förutsättningar, som vi förklarar nedan:

• FIS blodtester före 2001 togs under extremt varierande betingelser som kunde ge felaktigt höga värden.
• Dåtidens mätningar genomfördes med mindre bra instrument som hade betydande felkällor och som systematiskt uppmätte för höga värden.
• Många längdåkare har hemoglobinvärden långt över genomsnittet för befolkningen, dvs de ligger naturligt över 16 g/dl för män och 15 g/dl för kvinnor.
• Den systematiska höghöjdsträning som bedrevs på 90-talet av både svenska och norska lagen kunde resultera i att enskilda åkare kunde ha ännu högre hemoglobinvärden (17 g/dl eller över för män och 16 g/dl eller över för kvinnor) utan att det skett någon blodmanipulation.

1. Felkällor vid provtagning

Blodprover i kombination med dopingkontroller togs alltid direkt efter tävling, vilket innebar att åkaren var utmattad, under stress samt ofta dehydrerad. Experter är eniga om att detta kan ge en naturlig ökning av blodets hemoglobinnivå med 5–10 procent. De blodprover som togs tillsammans med hälsotesterna togs 1–12 timmar före tävling; ibland togs de tidigt på morgonen och i andra fall togs de kvällen före tävlingsdagen.

Proceduren vid provtagning var inte standardiserad – de togs från fingertopp, från ven i arm, före eller efter uppvärmning, sittande, stående eller liggande etc. Enbart dessa olikheter i förhållandena kan enligt hematologer utgöra en felkälla på 5–10 procent.

2. Felkällor vid analysmetod

Instrumentet HemoCue som användes under de första åren har visat sig ge systematiskt för höga värden jämfört med dagens moderna instrument. SVT baserar sina påståenden på Rasmus Damgaards, FIS antidopingansvarige, uttalande att "screeningresultat från 90-talet under 18 g/dl för män och 17 g/dl för kvinnor är sannolikt normala eftersom det är känt att HemoCue- instrumentet mätte för högt.

HemoCue ger inte de validerade laboratorieresultat som krävs för att diagnostisera patienter eller för antidopingsammanhang". Rasmus Damgaard uppskattar att mätosäkerheten pga detta uppgår till ca +-2 g/dl och håller med om att instrumentet systematiskt visade för höga värden. Detta gör att ett uppmätt värde på 17 g/dl i själva verket motsvarande ett värde mellan 15 och 17 g/dl. Metoden och instrumentet lades på hyllan av FIS 2001, då man satt en internationell standard för såväl provtagning som analys. Enligt FIS har den nya standarden 10 gånger så stor precision jämfört med de mätningar som gjordes på 90-talet.

3. Naturligt höjda värden till följd av arv och höghöjdsträning

Otaliga mätningar, både internt i lagen och via externa hälsokontroller, under 90-talet visar att det fanns åkare som låg mellan 13,5–16,5 g/dl (män) och 12–15,5 g/dl (kvinnor) i samband med säsongsstart i maj samt före höghöjdsträning. Några åkare hade emellertid värden långt över befolkningsgenomsnittet (t ex 16,5 g/dl för män), som ca 10 procent av befolkningen har genetiskt. Lägger man sedan till den effekt som 8–10 veckors höghöjdsträning kan ge, då stiger värdena med i genomsnitt 5–10 procent, dvs ca 0,7–1,5 g/dl. Givetvis kan dessa åkare då få hemoglobinvärden på 17 g/dl och över. Slutsatsen är enkel: några åkare hade naturligt höga hemoglobinvärden, vilket alltså SVT och deras experter hävdar är "högst suspekt". Med hjälp av både dopingexperter och oberoende hematologer kan vi alltså fastslå att misstankar och anklagelser om doping avseende svenska och norska åkare under 90-talet är både grundlösa och felaktiga.

Med stöd av både dopingexperter och oberoende specialister i hematologi kan vi slå fast att misstankar om doping av svenska och norska åkare är grundlösa. De bygger på ett felaktigt antagande att samtliga hemoglobinvärden över 16–17 g/dl är onaturligt höga. Dessutom bortser man helt från det faktum att mätningarna som gjordes under 90-talet tyvärr hade många felkällor som påverkade mätningarna i hög grad, totalt uppe emot 15–20 procent.

Varken svensk eller norsk längdskidåkning har några lik i garderoben när det gäller doping. Vi har fått fram världens bästa skidåkare genom hård träning, gott ledarskap och en unik laganda, inte genom att manipulera blod.

Peter Hemmingsson, f d landslagsläkare för Svenska Skidförbundet, f d medlem av FIS medicinska kommitté och antidopingkommitté, peter.hemmingsson@telia.com, tfn 070-1480544

Ola Rönsen, läkare, f d landslagsläkare i Norges Skidförbund, ola.ronsen@olympiatoppen.no, tfn +47 41900363