Hälsning från damlaget i Meråker

Landslagstjejerna befinner sig på upptaktsläger i norska Meråker tillsammans med sina tränare Johan Granath och Ole Morten Iversen. Här kommer en hälsning från dem via Anna Haag:

Fyra dagar in på lägret i norska Meråker tog vi halvdagsvila efter en förmiddag löpandes i fjället (eller rullandes genom byn och upp i fjällen som det blev för några). Vi packade in oss i bussarna och körde tillbaka mot Sverige. Men någon kilometer innan den svenska gränsen svängde vi av, hoppade ur bussarna och gick den sista biten mot målet för eftermiddagen; äventyrsbanan i Rypetoppen.

På åkte klätterselar och efter en snabb, men välbehövlig, säkerhetsgenomgång var det dags för tjejerna och Johan och fysio-Jon att själva försöka klara testet att få fortsätta vidare i banorna på olika höjder. Alla klarade testet galant och sedan försvann de mellan trädtopparna, ena stunden hängandes i en lian, för att sedan balansera på en lina tio meter upp i lyften för att sedan gå över en stege uppe bland trädkronorna.

Stina Nilsson var inte sen att ta sig an de högre banorna, tätt följd av Kalix stolthet; fröken Öberg. Ida Ingemarsdotter, som precis tagit av sig sitt gips på handen, tog det hela med en klackspark och var lite smått irriterad över att greppet i handen inte kommit tillbaka så hon kunde testa den svarta banan. Sofia Henriksson stod och darrade tills hon tog första klivet ut och sedan gick det som en dans. Likaså för Emma Wikén, som kämpade sig igenom den första banan och var nära att kasta in handduken när Ida till slut peppade henne att köra den högre banan och det gick fint som smör! Hanna Falk var fokuserad, och trivdes som fisken i vattnet även om hon nog tyckte att det var lite bra högt emellanåt. En som dock trivdes så bra att hela området hann stänga innan hon var klar var fröken Sömskar från Umeå. Med stolthet i rösten berättade hon att hon minsann kört flest banor av oss alla. Jonna Sundling fick titta på från marken, men man såg hur gärna hon ville vara där uppe bland träden. Någon som dock trivdes bättre på backen, och nog fick ont i magen av att se de andra, var fröken Haag. Vad som var bäst, var de nog rätt oense om, men helt klart var det en eftermiddag som alla njöt av!

När adrenalinet lämnat kropparna, tog sig ett gäng en tur med kanoten. In mot vattenfallet och gränsen mot Sverige. Det var helt stilla, med bara ljudet av paddlarna och vattnet som forsade ned utmed bergsväggen.

Sedan bjöds det på trerätters middag från Flamman i Storlien med Lena Flaten i spetsen, med bland annat souvas, lax och paj. Och alla vet ju hur gott saker och ting smakar efter att man har varit ute en dag, men den här gången var det inte bara det som gjorde att maten smälte i munnen. Det var ett som var sant.

Mätta och belåtna vaggade vi hemåt mot bilen, redo för en ny träningsdag i Meråker. Ett ställe vi alla kommit att gilla. För vem älskar inte att få springa i fjällen i maj, i shorts och t-shirt, över myrar och upp för bergssidor och emellanåt över snö som fortfarande är åkbar?

Nu fortsätter vi lägret här i Norge med nya och gamla influenser, men en sak är säker; teamkänslan den är på topp, i vått och torrt.

Text och foto: Anna Haag